Carlsson

Jag ber er inte läsa, det är min blogg och jag skriver vad jag vill, kalla mig emo eller vad du vill.
Men behöver skriva av mig..

Det blir inte alltid som man tänkt sig, det vet vi nog alla. Jag vill inte längre vakna varje morgon och ora mig för hur dagen kommer att sluta, vill inte sätta på mig den där masken varje jäkla morgon och gå och låtsas att allt är bra, för det är långt ifrån bra. Saker och ting har förändrats snabbt på så kort tid, personen som betydde mest i mitt liv bara försvann, han jag kunde berätta allt för, han som aldrig backade på att finnas vid min sida, han som gjorde allt för mig. Vet inte längre vem jag är, känner ett svart tomt hål rakt igenom utav saknad.. Jag vill släppa in dig igen, men jag vågar inte. Efter allt som har hänt mellan oss vågar jag inte länge lita på dig som jag gjorde. Du var min andra halva i sju månader, i sju månader kände jag mig lycklig, du förändrade min vardag. Alla minnen som vi delat, det river i mig. " När livet sviker är det bra att vara två, men ena halvan av mig slutade förstå". Vill inte längre gå och undra, undra vad som stämmer och inte stämmer, vem du har blivit och när du blir den du en gång va? Vart tog du vägen, har någon svar på de? Vill bara kunna få skratta och vara glad, en hel dag.. Folk märker att det är någonting, men jag vägrar lägga mina problem i deras händer, folk säger ta honom tillbaka, han vet att han gjort fel. Men det är faktiskt inte så lätt som alla tror, jag vill inte att folk pressar mig. Jag gör som jag själv vill, och jag gör det som känns rätt för mig. Kunde inte tänka mig ett liv utan dig, nu vet jag att jag klarar det, men jag klarar det inte fullt ut, för saknaden kväver mig, det är masken som får mig att kliva upp på morgonen, jag låtsas mer och mer som om alltingen är som det ska, men fuck.. det är långt ifrån det. Snart går jag väll på det själv. Allt detta handlar inte bara om att jag inte har Fidde kvar längre. Jag bärde en mask även när jag hade honom.. Men det var lättare då, för då hade jag han som backade upp bakom min rygg, stöttade mig och ville att jag skulle må bra. Tankarna snurrar, och när ska man få bli hel igen. Minns förra sommaren, då hade inte inte detta helvetet börjat. Då var jag lycklig med vänner, tänker tillbaka på Karl-Oskar helgen, det är en utav få helger som får mig att le på riktigt. I snart ett år har jag behövt gå och bära på denna masken, masken som jag inte längre orkar bära. Jag vill ha bort den, vill ha bort den nununu. Jag har mina äkta vänner, men det är knappt så dom vet vad jag går igenom, jag döljer allt. Vill inte visa hur jag egentligen mår.
Jag tycker inte synd om mig själv, jag söker ingen uppmärksamhet, men jag vill få ut alla mina tnkar i huvudet just för stunden och få skriva av mig..

Sticker och kollar på fotboll nu.
Ciao.

/ Jecaaae